Förväntningar, drömmar och nervositet
Datum: 2013-04-15 Tid: 21:13:34
Älskar denna film och älskar soundtracket ännu mer. Så. Otroligt. Bra.
Jag älskar måndagar, även om det alltid är tufft att helgen är över och en ny skolvecka drar igång. Men om man jämför med mina andra dagar så är schemat på måndagar super. En ordentlig sovmorgon, två lektioner och sedan sluta innan tre. Fick dessutom reda på ett svinbra besked också angående mina betyg som jag är stolt över! Kom hem och övat engelska och spanska inför nationella på onsdag (supernervös men ändå inte på något sätt, hur nu det går ihop?). Jag längtar tills skolan är slut, jag kan börja jobba mycket och då det börjar hända saker på riktigt med USA. Så ofattbart pirrigt och spännande med att bara packa två väskor och dra över till USA för att bo ett år liksom. Även om jag har haft rätt gott med tid att förbereda mig inför det så finns det fortfarande stunder då det bara slår med att "herregud jag ska flytta om ett par månader, helt SJÄLV".
Även om någonting "bara skrevs i stundens hetta" borde det få konsekvenser
Datum: 2013-02-07 Tid: 21:22:48
Vi är väldigt stolta här i Sverige för att vi är ett av världens mest jämställda länder. Men samtidigt måste jag säga att om kvinnor ska behandlas såhär (refererar till uppdrag gransknings dokumentär om män som näthatar kvinnor) så tycker jag att vi är långt ifrån jämställdhet. Att näthatet finns är ett faktum, och det drabbar både kvinnor och män. Det är verkligen lika hemskt att människor, oavsett kön, ska hotas för att de uttrycker sina åsikter. Men att kvinnor får fler hot och sexuella antydningar (speciellt att "de fått för lite" och att de behöver våldtas för att lära sig ett och annat) tyder på att det här med media gör att mänskligheten tar ett steg tillbaka i utvecklingen.
Jag tror verkligen att folket inte förstår att det kan vara skrämmande, kränkande och långt ifrån okej att ta sig friheten att säga så till en människa. Att deras groteska kommentarer faktiskt gör så att folk tar illa vid sig.
Det är därför jag tycker att det är så viktigt att föra fram det här. Precis som de sa i dokumentären att de inte ville ge näthatarna för mycket uppmärksamhet så har det heller inte hjälpt någonting att tysta ner det. Om man ska försöka få alla människor att sluta resonera på ett sådant omodernt sätt och sluta använda så hemska metoder, så är det förmodligen ett hopplöst fall. Men vi borde kunna göra någonting så att näthatet slutar att vara så himla stort och kränkande.
En man i dokumentären skrev att han hoppades att Julia (som skrev ett inlägg på H&Ms sida om att de säljer en tröja med motiv av den döda rapparen Tupac som blivit dömd för våldtäkt) skulle bli våldtagen. När han konfronterades sa han att han "inte menade det direkt, det var ju ett uttryck" och att han "tror inte att hon reagerar så mycket. Det var ju många som skrev stötande saker". Sedan var det ett antal andra människor som sa att de skrev det i stundens hetta för att de var irriterade.
Det är precis det här som är felet. Folk måste inse att bara för att de skriver någonting i stundens hetta på nätet betyder det inte att det på något sätt är mer acceptabelt än det skulle vara i verkliga livet.
Samhället och polisen måste ta det här på större allvar, annars kommer det verkligen aldrig sluta, då många inte inser att det INTE alls är okej. Att mordhota någon, önska att den tog livet av sig eller säger att denna ska våldtas - bara för att hon skrev ett inlägg om en tröja på ett företags facebook-sida. Eller som andra som bara för fram en åsikt om feministiska rättigheter eller helt enkelt bara gör sitt jobb. Det är inte okej att hata såhär mycket och det är inte okej att kränka någon och sedan bli förvånad över att "jaha blev hon verkligen ledsen över att jag skrev att jag tyckte att hon skulle dö och brutalt våldtas?"
Om inte ALLA tar detta på allvar så kommer det ju allteftersom bara förvärras. För om inte ens vuxna människor tar detta på allvar och verkligen pratar om att det här är fel och så behandlar man inte människor, hur kan vi förvänta oss att generationer som växer upp nu ska göra det? Hela samhället ska vara förebilder och att vara förebild betyder att man inte låter orättvisor bara passera, blunda och låtsas om att man inte såg det. Att vara en förebild betyder att man inte tar den lätta vägen.
Såhär låter kvinnohatet på nätet
Datum: 2013-02-07 Tid: 20:29:46
Uppdate: såg att Hanapee hade lagt upp det här klippet på sin blogg om uppdrag granskning dokumentären. Fullkomligt vidrigt och blir så ledsen över vad det finns för slags människor. Men jag tycker att det är riktigt bra av dessa offentliga kvinnor göra det här, känns på något sätt som att de tar tillbaka kontrollen.
Rekomenderar verkligen att se på den här dokumentären.
Det här gör mig så fruktansvärt ledsen
Datum: 2013-02-06 Tid: 23:26:56
Jag är så fruktansvärt oerhört jäkla trött på att ständigt se kommentarer som dessa på internetsidor och facebook. SPECIELLT riktade mot kvinnor och SPECIELLT fruktansvärda sexuella kränkningar.
Jag såg precis Uppdrag gransknings dokumentär om just det här. Om ett antal offentliga kvinnor som fått stå ut med otaliga mordhot och brev om att de ska bli våldtagna ett speciellt datum, på ett speciellt ställe och/eller vid en speciell tid. För mig så är detta i allra högsta grad allvarliga hot som borde tas på större allvar när det gäller utredningar och bestraffning. Även om personen i fråga säger att den egentligen inte menade det, så ligger det ett enormt stort problem i att denne tror att den har rätt att uttala något sådant till en annan människa. "Skulle gärna se bilder på hennes döda kropp, grovt våldtagen och sedan dödad av en neger". Det är alltså helt sjuka tankar och kommentarer som fyller vilket syfte då? Avskräcka kvinnor från att tänka, tala ut om, ha en åsikt om jämställdhet och feminism eller helt enkelt förhindra att det sker någon slags framtida förändring?
Jag får verkligen fysiskt ont i hjärtat när jag läser dessa kommentarer och jag blir även så FRUKTANSVÄRT förbannat arg. INGEN förtjänar någonsin att bli våldtagen, precis som att ingen någonsin förtjänar att bli mördad.
Jag ser för mig hur dessa personer som precis skrivit en kränkande sexuellt antydande kommentar till en kvinna, som skrivit om diskrimineringen av kvinnor eller feministiska tankar om att kvinnor är lika värda, sitter där och känner sig nöjda. Nöjda över att de tagit tillbaka matken och kontrollen genom den där kommentaren och nu visat var skåpet ska stå. Den frispråkighet som kvinnan tagit sig för av blir nu bestraffad genom att verbalt (med antydningar om att det i framtiden ska bli fysiskt verkställt) sätta dit den här kvinnan. Det här motbjudande sexistiska beteendet som förmodligen många av dem inte ens skulle våga säga i verkligheten, ansikte mot ansikte, när de kunde få mothugg direkt.
Jag undrar bara varför dessa män reagerar så fruktansvärt starkt på att offentliga kvinnor skriver/pratar om feminism. Många av de saker som vi idag tar förgivet var i historien revolutionerande och möttes av stark kritik och hot. Jag hoppas då att detta motstånd är ett tecken på att de faktikskt på riktigt är rädda att det ska ske en förändring. Inte bara att de vill markera sin ståndpunkt om att kvinnor bara ska sitta och hålla tyst (utöver att ta hand om hemmet, tilfredsställa mannen och helt enkelt agera som någon slags slav), utan att de är rädda att den här förändringen faktiskt kommer närmare.
Nu kopplar jag ihop det här sexistiska beteendet med allmänt mansgrisbeteende (som jag så fint brukar kalla det). Men det är bara för att för mig går oftast de här värderingar och tankar ihop med en föråldrad syn på kvinnor. Samtidigt som man kan kalla det de moderna samhällets respektlöshet och där man enligt lag får tycka vad man vill. Ett samhälle där man kan tycka vad man vill och hur mycket man vill utan att någonsin ens ha mött personen eller ens behöva i framtiden. Vi lever i en värld där alla har åsikter om speciellt offentliga personer och många tycker att det är rätt åt dem om de får skit för någonting som de skriver eller tycker.
Jag tror att om vi skulle vända på steken och det vore män som fick hot om att de skulle bli våltagna så skulle det bli en mycket större sak. Då skulle det plötsligt bli ett världsproblem på ett annat sätt. För om man själv inte är insatt i den situationen och har erfarenhet av det så verkar det som att det är allmänt svårt att verkligen engagera sig i det på samma sätt som någon som har en personlig koppling till ämnet.Jag kan väl förstå att det kan vara lite svårare att känna samma engagemang då, men tycker samtidigt att detta berör ALLA. Om inte den här nonchalansen och egoismen slutar så kommer sådana här hemska situationer alltid fortsätta uppstå.
Vi måste alla sluta lägga allt ansvar på kvinnorna och överhuvudtaget se det som enbart en "kvinnosak". Bara för att det ofta händer kvinnor betyder det inte att inte alla måste se detta som ett lika stort problem, speciellt eftersom att det är de som skriver och uttalar dessa kommentarer oftast är av det andra könet. Unga killar och medelålders män som tar sig friheten att inte bara säga att "du borde våldtas så att du lär dig lite om livet" men också berövar dessa kvinnor på deras trygghet och känsla av säkerhet. Vi behöver såklart inte bara ta tag i det här så att fler ska bli medvetna om näthatet och nätmobbning överlag, för blir fler medvetna - och då menar jag inte att vi bara ska sprida information, utan verkligen starta diskussioner om detta så att det blir mer verklighet för dessa människor som tycker att de kan bete sig hur som helst, bara för att de sitter tryggt bakom en dataskärm - kommer det förhoppningsvis leda till att fler kommer tänka över att, de hade med all största sannolikhet inte sagt detta i verkligheten och att det då inte är okej att skriva det på nätet heller
Hej-det-här-blir-ett-sånt-där-skriva-av-mig-inlägg
Datum: 2013-01-05 Tid: 21:30:59
Jag blir så otroligt frustrerad och trött på mig själv ibland. Ända sedan jag och Amanda pratade i onsdags om att jag kanske är lite av en perfektionist så har jag verkligen insett att det stämmer så sjukt bra. Inte så att jag förväntar mig perfektion av andra, att allt ska vara undanstädat och så utan jag är en sådan jäkla perfektionist när det gäller mig själv.
Det är egentligen hur löjligt som helst att jag förväntar mig att jag ska vara bra på saker från början, utan att ha tidigare erfarenhet av dem, men det är ju ändå precis det jag förväntar mig. Det är nästan som att jag undermedvetet tror att det här att man lär sig av sina misstag inte ska gälla mig. Varje gång jag gör ett misstag så blir jag så arg på mig själv och går runt med en klump i magen på grund av det. Om det var någon annan det gällde så skulle jag säga att alla är vi nybörjare någon gång och att nu har du gjort det misstaget, nästa gång kommer det inte hända igen för att du har lärt dig av det. Men när det gäller mig själv (och det är inte så att det här var ett supermegastort misstag) så kan jag verkligen inte se det på det sättet, jag försöker, men känslorna av besvikelse över mig själv vägrar liksom försvinna. Varför ska det vara så attans svårt att få lite perspektiv på saker och själv lyssna på sina egna råd som är så SJÄLVKLARA när det gäller någon annan?
Jag vet att jag har så otroligt höga krav på mig själv, har alltid haft och kommer antagligen mer eller mindre alltid ha också. Men det skapar så mycket stress och onödiga känslor att man inte duger att det suger ur all energi ur en. Jag antar att det är det här att jag inte gillar att vara nybörjare och inte ha riktigt ha koll på saker men det är lika mycket känslan av att varje gång som jag slappnar av och känner att nu går det faktiskt riktigt bra (det här gäller typ allt också) så går det åt andra hållet. VARENDA GÅNG. Och det är nästan så att det är värre än att gå in med inställningen att det inte kommer gå så bra och sedan går det inte så bra heller. Då är förväntningarna inte så höga och det är inte lika högt fall om man ramlar. Men om man äntligen börjar känna sig bekväm och slappna av lite så snubblar man på en sten och ramlar nerför ett stup typ. Det allra värsta är ändå att jag vet att det är helt onödigt att känna såhär för alla gör misstag, men det känns som att jag har skyhöga förväntningar på mig själv som om jag är en superhjälte eller någonting.
Suck.
Fortsätter vidare på ett tidigare diskussionsinlägg och har kommit fram till mitt framtida yrke
Datum: 2012-12-30 Tid: 01:37:51
Tittade på första avsnittet av den där 1300-tals serien som jag skrev om i tidigare inlägg. Det var nästan ännu värre än det andra. Satt där och mina händer blev seriöst till två knytnävar (haha det är helt sjukt egentligen hur fruktansvärt arg jag blir på det här när det bara är en tv-serie, MEN vad jag blir arg på egentligen är ju att detta händer precis lika ofta i verkligheten också). Det är nästan så att jag borde låta bli att titta på sånt här eftersom att jag blir så OERHÖRT provocerad av det (jag skulle så gärna vilja jobba med att hjälpa utsatta människor, våldtäktsoffer, fattiga eller miljön i framtiden. Känns som att det skulle vara så otroligt meningsfyllt och givande).
I alla fall, det jag blev så fruktansvärt förbannad på var (som vanligt) att det var en tjej som blev misshandlad och sedan våldtagen av sin man (som hon för övrigt tvingats till att gifta sig med) och sedan när hon blev utslängd av denna för att hon "inte lagade tillräcklig bra mat åt honom" så kommer hennes kusin (som dessutom är munk och tycker att kvinnor inte borde vistas bland män eftersom att de är en frestelse. Man bah men för fan ha lite självbehärskning människa) tar av henne hennes klänning och tafsar på henne när hon ligger och sover. Nästa scen var en gammal gubbe som försökte våldta en annan kvinna när hon låg och sov (senare visades det vara hennes pappa också. Som dessutom dagen efter ville sälja henne i utbyte mot en ko) Det var seriöst tre våldtäktsförsök på mindre än fem minuter. Hemskt.
Det värsta är ju att allt ansvar läggs på kvinnorna. De frestar ju männen och därmed är det ju inte mer än rätt att de får agera precis som de vill eller hur? För det är verkligen så vi vill att samhället ska fungera. Sedan att mer än hälften av alla män i den här serien framstår som äckelgubbar och våldtäktsmän stämmer ju inte direkt överens med verkligheten (vilket är viktigt att poängtera så att man inte blir trångsynt själv och bara kan se människor på ett sätt). Men problemet kvarstår ju att många killar tycker ha sig rätten till att endast tänka hur världen kan förbättra deras liv istället för tvärtom.
Förlåt om sådana här inlägg inte alls intresserar er (verkar bli rätt många sådana nu för tiden), men bloggen är mitt personliga ventileringsrum och emellanåt är det extremt välbehövligt (som ni kanske märker). Mitt svenska tal som jag gjorde i svenskan handlade om våldtäkter och samhällets tendens att anklaga offret och det gjorde mig precis lika upprörd och förbannad. Man kan i alla fall inte säga att jag inte blir engagerad, haha.
Friskt vågat. Hälften vunnet
Datum: 2012-12-29 Tid: 14:07:55
Idag känner jag mig lite löjligt stolt sådär, för idag har jag gått utanför min comfort zone rätt rejält. Men ärligt talat så är det ju då man växer som person och blir mer vuxen. Om man inte riskerar någonting så får man inte heller någonting tillbaka. Sedan är ju bara känslan av att man gjort någonting nytt så himla härlig och en adrenalinkick bara den, och om det leder till det man hoppas på är det ju bara ett plus!
Just personlig utveckling är någonting som jag har tänkt rätt mycket på senaste tiden. Bara för att det är en del av paketet att åka helt ensam till andra sidan Atlanten och bosätta sig där för ett år, men även för att jag verkligen känner att jag vuxit upp det senaste halvåret. Någonting som inte hade hänt tror jag om jag inte hade börjat jobba. Jag är väldigt nöjd över de positiva förändringarna men ser absolut fram emot att växa ännu mer. För såklart finns det saker som jag fortfarande inte är sådär superbra på, men det tror jag kommer med tiden.
Det jag vill säga med det här inlägget är väl att man SKA känna sig stolt när man gjort någonting man normalt inte brukar göra eller till och med var lite nervös inför. För oavsett vad som händer så växer man lite av det och lär sig. Man ska inte vara så hård mot sig själv (som jag tyvärr brukar vara) och bara fokusera på allt som man vill förbättra, utan se det man redan har förbättrat som en stor framgång och glädjas åt det.
Dreams do come true
Datum: 2012-12-27 Tid: 14:20:59
Okej, det kanske är dags att avslöja de stora nyheterna nu?
Har faktiskt inte sagt det till någon ännu, mestadels för att jag själv behövt lite tid att ta in allting (känns lite löjligt att säga det, men så har det faktiskt varit) att det blivit helt bestämt att jag ska åka till US freakin' A nästa höst. Yep, I said it. Mamma berättade några dagar innan jul att de hade diskuterat klart och att de hade bestämt sig för att låta mig åka och dessutom hjälpa till med pengarna, genom att låna mig den resterande summan som jag inte har fått ihop vid den tidpunkt som jag kommer åka. Det är en sådan himla lättnad alltså. Nu behöver jag inte tänka på pengar helahelahela tiden och sluta sitta och räkna på mobilen hur mycket pengar jag borde få ihop femtio gånger per vecka. Självklart ska jag fortfarande jobba så mycket jag kan, men nu behöver jag inte kämpa så otroligt mycket utan att veta om det faktiskt kommer att räcka. Så, ja, nu är det 100 % klart och helt officiellt - om ett år kommer jag att bo någonstans i USA, gå på High School och göra allt det som jag alltid velat.
Även om det kanske inte verkar som det just nu så är jag så sjukt glad att det inte är sant. Hade dock en rejäl dipp där ett tag när allting blev så himla verkligt och det jag drömt om faktiskt blev inom räckhåll (åh, så klyschigt, men hur fasen kan man uttrycka det utan dem?). Jag blev lite skraj där och kunde bara tänka på att tänk om jag inte får vänner? Tänk om jag inte hamnar i en bra värdfamilj? Tänk om jag inte klarar av saknaden efter alla fina här hemma? Tänk om jag får ett sådant där mardrömsår som man läst om? Tänk om det visade sig att det var helt fel plats för mig att vara på? Jag erkänner att jag fortfarande tänker på allt det där men fokuserar ändå på att om jag inte tar chansen så vet jag att jag kommer ångra mig tusen gånger om. Dessutom har jag inte hört en enda säga att de ångrade att de åkte.
Det är väl lite det som krävs för att göra något sådant här, att man bara slänger sig nerför klippan utan att riktigt veta om det finns någon som är där nere och tar emot en. All osäkerhet om hur året kommer att bli är vad som gör det så skrämmande, men på samma gång så otroligt spännande.
Skickade in ja-ansökan igår och fick frågan ett flertal gånger av min mamma om jag verkligen var hundra procent säker på det här. Jag sa ja och släppte brevet i brevlådan. För även om jag är lite rädd för allt som kan gå fel, så vet jag att jag faktiskt är riktigt riktigt säker på det här. Nu är det gjort och nu finns ingen återvändo. Även om alla dessa sprutor som jag läst att man måste ta skrämmer livet ur mig (hatar sprutor typ över allt annat) och jag vaknade igår efter att drömt om jättesprutor hela natten (alltså HAHA och stort LOL på mig) så kommer det i slutändan att vara värt det!
Lite om drömmar, tvivel och förhoppningar
Datum: 2012-12-19 Tid: 18:17:36
Jag vet att jag sagt tidigare att jag inte tvivlat på att åka till USA nästa år, men nu virvlar tankarna runt i huvudet och jag är bara så otroligt osäker på det just nu. Det har väl mer att göra med att man inte vet hur det kommer att bli med hemlängtan, vänner och hjälpen man får där i USA än att jag tvivlar på att jag vill och klarar av att åka. Jag tror ändå att det är rätt vanligt att tvivla lite och fundera lite extra varför man vill göra detta så otroligt mycket. Speciellt när man läser historier som den här.
Det är lite läskigt att tänka på att man ska klara sig helt själv i nästan ett år i ett helt annat land på andra sidan atlanten. Jag är väl mest rädd just nu för att bli en av dem vars år blir en mardröm eller att jag ska längta hem så himla mycket att jag avbryter utbytesåret och åker hem. Egentligen vet jag ju att jag skulle kämpa och byta familj och allt sådant innna jag ens funderade på att ge upp, men jag får en klump i magen av det och känner bara just nu att tänk om jag inte är tillräckligt stark ändå?
För det mesta är jag övertaggad och superpepp på att åka, men nu kom tvivel och smög sig på. Antagligen på grund av att förut var det bara en dröm och nu börjar den närma sig verklighet. Det känns ändå hjälpsamt att veta att jag med all sannolikhet inte är den första att känna såhär (undra hur det kommer bli och bara tänka på allra värsta scenarion) och säkerligen inte den sista. Om inte din dröm skrämmer dig i alla fall litegrann så är den inte stor nog. Eller det är i alla fall vad jag har hört.
Vidrigaste kommentaren ever
Datum: 2012-12-08 Tid: 22:03:12
Lite om vad som hänt senaste dagarna, uppskattning och min läskigaste upplevelse någonsin
Datum: 2012-11-29 Tid: 23:13:09
Dagens instagrambild på första snön den här vintern.
Först och främst ber jag om ursäkt för den hemskt dåliga uppdateringen (börjar bli mer en vana än ett undantag att skriva det här haha), men har inte riktigt samma lust att blogga som förut. Dessutom har det hänt en hel del saker den här veckan som verkligen gjort att jag omvärderat allting (låter klychigt men så är det). För att sammanfatta det kort så satte jag en brödbit i halsen i måndagsmorse och fick verkligen inte ut den hur mycket jag än försökte. Jag fick känna på hur det kändes att kvävas och det var helt ärligt bara tur att jag lyckades få ut den till slut.
Har gått runt med känslan att jag lika gärna kunde ha dött i måndags. Chocken och rädslan har dessutom gjort att jag mer eller mindre varit skakis hela veckan. Även om det nu mer känns som en dröm än något som faktiskt hände för ett par dagar sedan. Har inte alls pluggat lika mycket som jag borde ha gjort den här veckan, men har för en gångs skull fokuserat på vad jag ville och inte bara vad jag borde gjort. För det skrämmer verkligen skiten ur mig att jag kanske inte hade haft den chansen mer.
Skriver detta med en klump i magen för det var verkligen det läskigaste jag varit med om. Att inte kunna andas och inte kunna göra något som helst åt det. Som tur var gick det ju bra, men det jag vill säga med det här är väl att ta hand om dem ni älskar lite extra, uppskatta allt ni har och våga göra allting ni vill men kanske är lite småskraja inför. Man ångrar inte det man gör utan det man inte gör.♥♥♥
Man kan ALDRIG rättfärdiga våldtäkter och sexuella ofredanden
Datum: 2012-11-24 Tid: 22:21:09
Jag sitter här och nästan bokstavligt talat kokar av ilska. Håller på och skriver på mitt argumenterande tal i svenskan som ska handla om att samhället ofta lägger skulden på våldtäktsoffren. Klickade in på en engelsk sida som listade tre fruktansvärda fall där samhället, invånarna och media helt och hållet la hela ansvaret och skulden på offret. Hon bad om det. Hon gick ensam. Hon var berusad eller hög på narkotika. Hon var klädd provokativt. Hon var lösaktig. Hon var flirtig. Hon var på en fest. Hon skrek inte. Hon kämpade inte hårt nog. Så lyder i princip alla (URlöjliga) argument. Men det som verkligen fick mig att se rött och gjorde mig fruktansvärt arg var när en elvaårig flicka i en liten stad i Texas blev våldtagen av ett flertal 18-åringar. New York Times publiserade en artikel om det här som fullkomligt dröp av sympati för, HÖR OCH HÄPNA, förövrarna.
Shelia Harrison, en 48-årig kvinna som arbetade på ett sjukhus i samma stad kände flera av de anklagade och uttalade sig med orden (översatt från engelska till svenska): "Hur kunde deras unga pojkar ha dragits in i en sådan handling? Det har verkligen förstört vårt samhälle. Dessa pojkar måste leva med det här resten av deras liv". Det snackas alltså INGENTING om den elvaåriga flickan som blev våldtagen, av inte bara en utan flera pojkar. Absolut ingenting om hur HENNES liv påverkas av den här händelsen. Utan vikten läggs vid att flickan hade besökt det här området ett flertal gånger under de senaste månaderna, hon hade klätt sig äldre än hon var, hade haft smink som varit mer "appropriate" för en 20-åring. Som att någon av dessa ens skulle kunna vara ett litet dammkorn till argument i att dessa pojkar hade rätt att utföra en sådan hemsk handling mot någon. Jag är så fruktansvärt trött på den här orättvisan och helt felplacerade skulden som läggs på offren. För man skulle aldrig komma på tanken att säga att en man som blev rånad "bad om det" - så VARFÖR gör samhället det mot unga flickor? Som om att en våldtäkt inte förstör nog med liv, skärrar människor för livet och även gör att många av offren skuldbelägger sig själva. Då ska de som på toppen av allt det där även ifrågasättas, hånas, skuldbeläggas, pekas ut som "en del av problemet" och kränkas på alla möjliga sätt och vis.
Jag kan för allt i världen inte förstå hur det kan vara en människas fel att med våld, hot eller liknande bli våldtagen, när det är förövaren som borde få känna av alla dessa konsekvernser och straff. Jag fullständigt avskyr attityden som försöker rättfärdiga en våldtäkt eller sexuellt ofredande. Hur kan en enda människa tro att de har rätten till att göra någonting mot en annan människa - utan dennas medgivande. Ett nej är alltid ett nej, oavsett om man ens behöver säga orden eller inte.
Lite om valet i USA
Datum: 2012-11-07 Tid: 19:42:17
Gjorde det HÄR testet om vilken sida man står på gällande valet i USA. Ett par av frågorna är jag inte alls insatt i så då var det lite svårt att ge ett bra svar (kanske skulle svara helt annorlunda på om jag visste mer om det till exempel). Den första är i alla fall vad jag tycker och på den andra gjorde jag testet en gång till och fyllde i allt som jag absolut INTE alls tycker. T.ex. att växthuseffekten är ett påhitt, att gay-äktenskap ska förbjudas likaså som aborter och lite annat om vapen, militär, utrikespolitik osv. Blev inte så förvånande republikan på det sista, men tyckte att det var konstigt att jag blev 44 % green. Såg de svaret där jag klickade i att det inte fanns tillräckliga bevis för att växthuseffekten verkligen finns och att man som land inte ska göra någonting åt det liksom?
Torka aldrig tårar utan handskar
Datum: 2012-10-30 Tid: 22:35:08
Vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på Torka aldrig tårar utan handskar. Jag kan börja med att säga att den är riktigt jäkla bra i alla fall, precis som jag väntade mig att den skulle vara. Har bara sett första avsnittet än så länge, men känner redan det där vill-se-mer-suget.
Fick en smärre chock av början, att det började så rakt på och utan någon som helst "förklaring" innan. Men jag tyckte ändå att det var riktigt bra eftersom att den speglar vad som var verkligheten då, och då fick de heller inte någon som helst förvarning. Början (och alla sjukhusscener som de blandade in ett par gånger under avsnittets gång) var i alla fall riktigt obehagliga precis som scenen där Benjamins mamma (som är Jehovas vittne) sa att det var rätt åt de homosexuella som dött i den nya sjukdomen eftersom att de levde så omoraliskt. Usch, klarar verkligen inte sånt där.Folk som lider något oerhört och trångsynta människor som har en och endast en åsikt om vad som är rätt och fel och sedan tycker att det är rätt åt folk som dör, för att de inte lever som man "ska" göra.
Fanns fler scener som jag tyckte var obehagliga, men det jag gillar allra mest med den här serien är ändå att den visar den hemska och brutala sanningen. Målar upp verkligheten på ett sätt som verkligen träffar en rätt i hjärtat. Slutscenen när Benjamin och Rasmus tog varandra i hand var ju bara så himlahimlahimla fin. Satt där med ett leende på läpparna, vilket jag misstänker kommer bytas ut mot krokodiltårar i de nästa två avsnitten. Gillade verkligen inte sjukhusscenerna, höll på att börja gråta där redan i de första avsnitten, och har en känsla av att det kommer bli fler och ännu värre ju mer handlingen fortskrider. Så ja, jag kommer sitta där och böla och tänka att vad hemskt skönt att det inte är sådär längre i Stockholm, sedan komma på att det fortfarande finns massa människor som är och blir smittade av AIDS, barn som vuxna, tänka på hur fruktansvärt orättvist det fortfarande är för homosexuella och alla som är olika världen över, och gråta lite mer.
Om ett homofobiskt och rasistiskt samhälle
Datum: 2012-10-04 Tid: 21:31:45
Har börjat se ett par avsnitt av den nya serien The new normal. Måste bara säga att även om det är meningen att den ska vara en komediserie så tycker jag att den både är provocerande OCH bra för att den tar upp alla möjliga fördomar och orättvisor.
Mormorn till exempel står för allting som jag anser är fel med det amerikanska samhället (och även övriga världen) - hon gör rasistiska anmärkningar och antyder att homosexualitet är fel, motbjudande och borde vara förbjudet. För er som har sett serien och framförallt avsnitt tre kanske förstår. Scenen i klädaffären med mannen som sa till det homosexuella paret att de inte skulle "bring that crap over here" (de kysstes alltså) för att han ville skydda sin familj och inte behöva förklara det för sin dotter, att han tyckte att det rent ut sagt var äckligt att de skulle få ett barn och att han tyckte synd om det stackars barnet - alltså sådant får mig verkligen att se rött. Visserligen har vi yttrandefrihet men tycker att det är så FRUKTANSVÄRT att folk anser att vissa inte borde få vara som de är och har ingen som helst gräns för vad som är okej att säga. Homofobi och rasism är någonting som verkligen vägrar att försvinna, hur mycket man än kämpar för att få bort det. Det är som med vissa av demokraterna som kandiderade för att bli president i USA som är emot och ville förbjuda homosexualitet om de blev valda. Kan bara inte hitta ord som beskriver hur arg jag blir på sådant. Varför ska de bestämma hur människor får eller inte får leva? Vad har gjort att vissa bara tror att det finns ett och endast ett rätt sätt eller några som är bättre än andra ? Alla är vi människor och vi är lika värda oavsett ras, kön eller sexuell läggning, det behöver och borde inte vara svårare än så.
Det är en sak att bli irriterad av någonting man ser på film men vad som gör det så otroligt hemskt är ju att det finns massor med människor som tycker såhär och kan använda våld, hot, elaka ord och liknande mot homosexuella t.ex. som har precis lika rättigheter som alla andra. Det jag tycker är bra med serien är att de i varje fall lyfter fram problemen och situationerna istället för att trycka ner dem tillsammans med sanningen och fortsätta med det här icke-tolererande samhället.
Skaffat glasögon, check!
Datum: 2012-08-10 Tid: 22:23:11
Tog äntligen tag i saken igår och bokade synundersökning tills idag. Skönt att äntligen få lite klarhet i att det faktiskt är mina ögon som gör så att jag får huvudvärk i princip hela tiden. Har dragits med jobbig huvudvärk i mer än ett år nu, men de senaste månaderna har jag haft ett antal dagar då de varit så hemska (typ som migrän) att jag blivit sängliggande hela dagen. Inte precis så man vill tillbringa sin lediga tid. Men nu så! Skaffat glasögon (framförallt till när jag ska läsa, plugga och verkligen koncentrera mig) och även ett par solglasögon i samma modell, som vi ska hämta ut om två veckor. Jag tycker själv att jag inte alls passar i glasögon och höll på att skratta ihjäl mig när jag skulle testa bågar, men är det vad som krävs för att mitt lilla huvud ska må bättre så är det vad som gäller. Dessutom kommer jag ju vänja mig.
Beställde från början två helt olika bågar, men sedan när vi satt i bilen så fick jag en klump i magen och började tveka. Jag kände att nej, jag skulle nog inte känna mig bekväm med det ena paret som vi hade beställt ändå, så det var bara att åka tillbaka och fråga om det fortfarande gick att byta, vilket det turligt nog gjorde också!
För mig känns det mycket bättre när jag är helt säker på en sak, annars går man bara och tänker på det och ångrar sig att man inte gjorde någonting åt det när man väl hade chansen. Jag tvekade och då åkte vi tillbaka, antingen för att byta dem eller bara så att jag fick prova de första igen och se en gång till hur de såg ut på. Jag tycker att det där är så viktigt att lyssna på sig själv och om något känns fel så måste man göra någonting åt det, även om det i det här fallet bara handlade om något så löjligt som glasögon.
Det här med att våga
Datum: 2012-08-03 Tid: 15:03:32
Sitter här med magen full av goda hallon & blåbärspannkakor och kikar igenom au pair-papprena (ja, jag vet att det är långt kvar men jag är så taggad på allting just nu att jag får en glädjekick bara av att läsa om det). Förresten så verkar ett utbytesår till USA nästa år inte helt omöjligt just nu, vi har i alla fall börjat prata om det vilket är ett steg framåt. Men i nuläget så är det pengarna som är problemet, för att det är verkligen inte billigt och i och med att vi i april åkte till New York och Florida och precis har bytt alla fönster här hemma för en mindre förmögenhet så är mina föräldrar inte så himla sugna på att slänga ut ännu mer pengar bara sådär. Så jag ska se till att kolla upp alla möjliga stipentium som finns. För jag ska få det här att funka.
Det som förvånar mig mest med sånt här är att folk hela tiden frågar om man verkligen vågar. Ge sig ut själv i ett år, våga bo i en helt främmande familj i ett helt annat land. Om man vågar lämna tryggheten här i Sverige och vågar lämna sina vänner för ett helt år. Jag måste säga att jag inte alls förstår varför det skulle vara ett sådant stort problem, kanske för att jag inte alls känner att om jag åker till USA ett år så skulle jag förlora flera av mina vänner, tycker att gå om ett år på gymnasiet skulle vara jobbigt eller att lämna tryggheten här i Sverige är så himla läskigt. Om man inte tar en chans och gör någonting nytt så kan man inte vinna eller få någonting tillbaka.
Jag tror att det här skulle ge mig så mycket mer i livsglädje, gnista och allt möjligt egentligen. Och det som många fruktar känner jag ändå är till min fördel. Att ta ett studiuppehåll från den svenska skolan ett år skulle tvärtom vara positivt för mig. Just för att jag känner att jag inte kommer orka att hålla den här studietakten uppe i två år till och att motivationen att plugga hela tiden och då knappt ha någon fritid under skolåret bara blir mindre och mindre. Jag behöver en paus helt enkelt känner jag och sedan att börja ett år efter och lära känna en massa nya människor, träffa nya och fler kompisar skulle bara vara roligt. Men jag skulle absolut inte vilja tappa kontakten med mina nuvarande, men jag känner mig tillräckligt säker ändå på att det inte kommer hända. För efter gymnasiet går många åt olika håll ändå, men med de som man verkligen vill fortsätter man att hålla kontakten med.
Sedan så vet jag att jag kommer att ångra mig efter om jag inte åker och förverkligar vad som har varit min dröm väldigt länge nu. Jag har så otroligt många planer de närmsta fem åren och inga av dem innebär att stanna kvar i Sverige och inte pröva något nytt, inte uppleva nya äventyr och inte göra allting som jag alltid velat. Livet är för kort för att bara play it safe och göra det man alltid gjort istället för att satsa fullt ut och leva ut sina drömmar.
Någonting måste förändras i vårt samhälle. Punkt.
Datum: 2012-07-31 Tid: 18:13:31
Läste precis det här debattinlägget och därefter den här artikeln om "försöken till våldtäkt" under Gothia Cupen och blev frustrerad och arg både åt offrens vägnar men även över att samhället idag mer eller mindre tillåter att sådant här händer utan att det händer något drastiskt för att förhindra att det händer flera gånger eller gör någonting åt det när det väl har hänt. I nuläget tar många alldeles för lätt på våldtäktanklagelser och liknande och ofta reduceras de till att 'bara vara falska anklagelser' från någon som söker uppmärksamhet eller så är det offrets fel.
Det är så rätt som Lady Dahmer skriver i sitt inlägg att "Givetvis är det alltid olyckligt när oskyldiga anklagas, men någonstans måste vi komma överrens om att det påstådda offrets rättigheter måste börja tas på allvar." För att få sådant här att sluta måste samhället, polisen, skolorna, ja, i princip alla bli bättre på att visa alla barn vad som är rätt och fel, okej och INTE okej. Det kan vara rätt lätt som tjej att se vad som kan räknas som sexuella övergrepp och liknande, när någon gör någonting mot en själv som man inte har sagt okej till och visat att man inte vill. Men tydligen är begreppet mer luddigt för en del tonårspojkar. Uppenbarligen, annars tror jag inte att sånt här skulle hända i lika stor utrsträckning, för jag vill ändå tro att många människor innerst inne har någon sorts moral och godhet.
Sedan måste det faktiskt hända någonting, när någon kommer in och anmäler sånt här (eftersom att många av fallen faktiskt inte anmäls, ska man inte uppmuntra och ta anklagelserna på allvar då när någon är tillräckligt modig och anmäler händelsen?). Det är INTE rättvst att offret ska straffas på något sätt och får leva med konsekvenserna, men ändå händer det för det mesta. Det är ju självklart personen/personerna som är skyldiga till brottet som istället ska få konsekvenserna av detta.
Polisen måste göra någonting, inte bara lägga ner utredningen, sopa undan anklagelserna under mattan och tro att problemen går bort eller kommer lösas av sig själv. För hur kommer det att hjälpa tjejerna eller lära killarna att ett nej alltid betyder nej? Om du frågar mig så kommer problemen bara förvärras av sådant beteende, för då är det ju troligt att de här pojkarna inte alls förstår allvaret i detta och gör om det igen (även om de skulle kunna göra om det fastän de vet hur allvarligt detta är).
Om folket fortsätter att kränka offrets rättigheter och istället för att göra någonting åt saken bara låta killarna fortsätta som de alltid gjort så är det ju SJÄLVKLART att problemen kommer att kvarstå. Samhället måste helt enkelt spela en större roll i att upplysa alla i vad som faktiskt räknas som sexuella brott. Var människa har rätt att bestämma över sin egna kropp och ingen har rätt att göra någonting mot den personen om den inte ger sitt medgivande. Så är det och det måste sägas, visas och förtydligas mer. Sedan kan ju också de löjligt låga straffen vi har i Sverige i sådana här fall vara värt att ta upp, att de signalerar till människor att sexuella trakasserier, ofredanden och våldtäkter inte är lika grova som till exempel rån. Med ett rån blir man av med pengar och kanske ägodelar, men i och med en våldtäkt förstörs en del av personen och i många fall också deras liv. Jag tycker att det SKA vara våldtäkter som ger högst straff av de två, för hur kan man resonera att det är värre att ta någons pengar än att beröva en person på sin frihet och egen vilja? Men det här med de låga fängelsestraffen är en annan diskussion som blir alldeles för lång att ta upp här.
Det är inte okej att det är alla tjejer och kvinnor som får axla allt ansvar att undvika våldtäkt och överfall. Som i det här fallet i Göteborg där det var tjejerna som fick vakter och skulle rapportera till dem så fort de skulle göra någonting när det i en bättre värld skulle vara killarna som var tvugna att göra det där istället för att fortsätta kunna röra sig fritt och inte ens behöva tänka en tanke på att det de gjorde faktiskt var fel, eftersom att vi i nuläget på något konstigt och sjukt sätt tillåter det. För det är lättare att säga att det är offrets fel eller att det inte finns tillräckligt med bevis för att gå vidare än att äntligen ta tag i problemen en gång för alla.
Niceville
Datum: 2012-06-06 Tid: 22:24:09
Läste precis ut boken Niceville. Så himla hemsk, fin, oerhört viktig och förändrande på samma gång. Usch, får en klump i magen varje gång jag läser om diskriminering, misshandel, orättvisor och kränkningar på grund av kön, färg eller läggning. Kan bara inte förstå hur vissa människor kan anse att en eller flera personer inte är värda lika mycket för att de inte ser ut, beter sig och lever som vissa andra. Hur en grupp människor bara kan bestämma att de är normen och sedan få sådan stor makt och kontroll över andra. Så fruktansvärt hemskt att det är svårt sätta ord på. Och när man läser om hur det såg ut (och fortfarande ser ut på vissa ställen i världen) i samhället på 1960-talet t.ex. södra del av USA som i boken, så gör det ont i hjärtat att tänka på hur fruktansvärt orättvist världen och samhället har varit och fortfarande är. Det är svårt att förändra en människas uppfattning, inställning och åsikter när den personen inte vill ha någoting med detta att göra, men för det så ska man aldrig någonsin sluta försöka. Det är därför modiga människor precis som människorna i boken, Rosa Park och Nelson Mandela med flera är så viktiga. Utan dem så skulle världen säkerligen fortfarande vara lika orättvist och fullständigt omänskligt som det var en gång förr i tiden. Utan människor som vågade göra någonting åt orättvisorna - ofta med sitt eget liv och säkerhet på spel - så hade det inte kunnat hända några banbrytande förändringar i vårt samhälle.
Om ni inte har läst boken så rekomenderar jag verkligen att ni ska göra det! Själv ska jag försöka se filmen också så snart som möjligt.
Ibland finns det bara inga ord
Datum: 2012-03-26 Tid: 21:36:43
Fastnade en timme framför ett avsnitt av Sofias änglar. Det handlade om en familj som hade tvillingar, varav en av dem, Elsa, var sjuk i leukemi. Satt där och tyckte att det var så himla fint hela programmet och att den lilla tjejen verkade så stark. Men sedan när de sa i slutet av programmet att Elsa hade somnat in i slutet av 2011 så rann bara tårarna. Tror aldrig riktigt att man förstår något sådant innan det händer en själv, men usch vad ont i hjärtat det gjorde av att se det.
Bara tanken på ett litet barn ska behöva uthärda så mycket smärta och sedan försvinna från jorden känns bara så orättvist det kan bli. Ibland finns det bara inga ord.
Här kan ni se avsnittet på kanal 5 play.
