Har faktiskt inte sagt det till någon ännu, mestadels för att jag själv behövt lite tid att ta in allting (känns lite löjligt att säga det, men så har det faktiskt varit) att det blivit helt bestämt att jag ska åka till US freakin' A nästa höst. Yep, I said it. Mamma berättade några dagar innan jul att de hade diskuterat klart och att de hade bestämt sig för att låta mig åka och dessutom hjälpa till med pengarna, genom att låna mig den resterande summan som jag inte har fått ihop vid den tidpunkt som jag kommer åka. Det är en sådan himla lättnad alltså. Nu behöver jag inte tänka på pengar helahelahela tiden och sluta sitta och räkna på mobilen hur mycket pengar jag borde få ihop femtio gånger per vecka. Självklart ska jag fortfarande jobba så mycket jag kan, men nu behöver jag inte kämpa så otroligt mycket utan att veta om det faktiskt kommer att räcka. Så, ja, nu är det 100 % klart och helt officiellt - om ett år kommer jag att bo någonstans i USA, gå på High School och göra allt det som jag alltid velat. 

 

Även om det kanske inte verkar som det just nu så är jag så sjukt glad att det inte är sant. Hade dock en rejäl dipp där ett tag när allting blev så himla verkligt och det jag drömt om faktiskt blev inom räckhåll (åh, så klyschigt, men hur fasen kan man uttrycka det utan dem?). Jag blev lite skraj där och kunde bara tänka på att tänk om jag inte får vänner? Tänk om jag inte hamnar i en bra värdfamilj? Tänk om jag inte klarar av saknaden efter alla fina här hemma? Tänk om jag får ett sådant där mardrömsår som man läst om? Tänk om det visade sig att det var helt fel plats för mig att vara på? Jag erkänner att jag fortfarande tänker på allt det där men fokuserar ändå på att om jag inte tar chansen så vet jag att jag kommer ångra mig tusen gånger om. Dessutom har jag inte hört en enda säga att de ångrade att de åkte. 

 

Det är väl lite det som krävs för att göra något sådant här, att man bara slänger sig nerför klippan utan att riktigt veta om det finns någon som är där nere och tar emot en. All osäkerhet om hur året kommer att bli är vad som gör det så skrämmande, men på samma gång så otroligt spännande.

 

Skickade in ja-ansökan igår och fick frågan ett flertal gånger av min mamma om jag verkligen var hundra procent säker på det här. Jag sa ja och släppte brevet i brevlådan. För även om jag är lite rädd för allt som kan gå fel, så vet jag att jag faktiskt är riktigt riktigt säker på det här. Nu är det gjort och nu finns ingen återvändo. Även om alla dessa sprutor som jag läst att man måste ta skrämmer livet ur mig (hatar sprutor typ över allt annat) och jag vaknade igår efter att drömt om jättesprutor hela natten (alltså HAHA och stort LOL på mig) så kommer det i slutändan att vara värt det!