Jag blir så otroligt frustrerad och trött på mig själv ibland. Ända sedan jag och Amanda pratade i onsdags om att jag kanske är lite av en perfektionist så har jag verkligen insett att det stämmer så sjukt bra. Inte så att jag förväntar mig perfektion av andra, att allt ska vara undanstädat och så utan jag är en sådan jäkla perfektionist när det gäller mig själv.

 

Det är egentligen hur löjligt som helst att jag förväntar mig att jag ska vara bra på saker från början, utan att ha tidigare erfarenhet av dem, men det är ju ändå precis det jag förväntar mig. Det är nästan som att jag undermedvetet tror att det här att man lär sig av sina misstag inte ska gälla mig. Varje gång jag gör ett misstag så blir jag så arg på mig själv och går runt med en klump i magen på grund av det. Om det var någon annan det gällde så skulle jag säga att alla är vi nybörjare någon gång och att nu har du gjort det misstaget, nästa gång kommer det inte hända igen för att du har lärt dig av det. Men när det gäller mig själv (och det är inte så att det här var ett supermegastort misstag) så kan jag verkligen inte se det på det sättet, jag försöker, men känslorna av besvikelse över mig själv vägrar liksom försvinna. Varför ska det vara så attans svårt att få lite perspektiv på saker och själv lyssna på sina egna råd som är så SJÄLVKLARA när det gäller någon annan? 

 

Jag vet att jag har så otroligt höga krav på mig själv, har alltid haft och kommer antagligen mer eller mindre alltid ha också. Men det skapar så mycket stress och onödiga känslor att man inte duger att det suger ur all energi ur en. Jag antar att det är det här att jag inte gillar att vara nybörjare och inte ha riktigt ha koll på saker men det är lika mycket känslan av att varje gång som jag slappnar av och känner att nu går det faktiskt riktigt bra (det här gäller typ allt också) så går det åt andra hållet. VARENDA GÅNG. Och det är nästan så att det är värre än att gå in med inställningen att det inte kommer gå så bra och sedan går det inte så bra heller. Då är förväntningarna inte så höga och det är inte lika högt fall om man ramlar. Men om man äntligen börjar känna sig bekväm och slappna av lite så snubblar man på en sten och ramlar nerför ett stup typ. Det allra värsta är ändå att jag vet att det är helt onödigt att känna såhär för alla gör misstag, men det känns som att jag har skyhöga förväntningar på mig själv som om jag är en superhjälte eller någonting.

 

Suck.