Sitter här med magen full av goda hallon & blåbärspannkakor och kikar igenom au pair-papprena (ja, jag vet att det är långt kvar men jag är så taggad på allting just nu att jag får en glädjekick bara av att läsa om det). Förresten så verkar ett utbytesår till USA nästa år inte helt omöjligt just nu, vi har i alla fall börjat prata om det vilket är ett steg framåt. Men i nuläget så är det pengarna som är problemet, för att det är verkligen inte billigt och i och med att vi i april åkte till New York och Florida och precis har bytt alla fönster här hemma för en mindre förmögenhet så är mina föräldrar inte så himla sugna på att slänga ut ännu mer pengar bara sådär. Så jag ska se till att kolla upp alla möjliga stipentium som finns. För jag ska få det här att funka.

 

Det som förvånar mig mest med sånt här är att folk hela tiden frågar om man verkligen vågar. Ge sig ut själv i ett år, våga bo i en helt främmande familj i ett helt annat land. Om man vågar lämna tryggheten här i Sverige och vågar lämna sina vänner för ett helt år. Jag måste säga att jag inte alls förstår varför det skulle vara ett sådant stort problem, kanske för att jag inte alls känner att om jag åker till USA ett år så skulle jag förlora flera av mina vänner, tycker att gå om ett år på gymnasiet skulle vara jobbigt eller att lämna tryggheten här i Sverige är så himla läskigt. Om man inte tar en chans och gör någonting nytt så kan man inte vinna eller få någonting tillbaka.

 

Jag tror att det här skulle ge mig så mycket mer i livsglädje, gnista och allt möjligt egentligen. Och det som många fruktar känner jag ändå är till min fördel. Att ta ett studiuppehåll från den svenska skolan ett år skulle tvärtom vara positivt för mig. Just för att jag känner att jag inte kommer orka att hålla den här studietakten uppe i två år till och att motivationen att plugga hela tiden och då knappt ha någon fritid under skolåret bara blir mindre och mindre. Jag behöver en paus helt enkelt känner jag och sedan att börja ett år efter och lära känna en massa nya människor, träffa nya och fler kompisar skulle bara vara roligt. Men jag skulle absolut inte vilja tappa kontakten med mina nuvarande, men jag känner mig tillräckligt säker ändå på att det inte kommer hända. För efter gymnasiet går många åt olika håll ändå, men med de som man verkligen vill fortsätter man att hålla kontakten med.

 

Sedan så vet jag att jag kommer att ångra mig efter om jag inte åker och förverkligar vad som har varit min dröm väldigt länge nu. Jag har så otroligt många planer de närmsta fem åren och inga av dem innebär att stanna kvar i Sverige och inte pröva något nytt, inte uppleva nya äventyr och inte göra allting som jag alltid velat. Livet är för kort för att bara play it safe och göra det man alltid gjort istället för att satsa fullt ut och leva ut sina drömmar.